När man ser alla gå med barnvagnar, man läser bloggar kring graviditet och bebisar, man ser nyfödda och välkommen till världen annonserna i tidningen och jag kan inte låta bli att blicka tillbaka.....

Det är snart sex år sedan!

Jag fick veta att jag var gravid, vilken var en stor suprise för mig som åt ppiller och var väldigt noga med det. Visst hade man tankar på barn i huvudet men inte än lixom om några år. Men den dagen i april, så förändrades mitt liv drastiskt. Jag skulle bli mamma, som tur hade jag som jag trodde nio månader på mig att anpassa mig och smälta situationen. Men jag var lycklig, ett glädjerus inom mig som jag aldrig upplevt. 

Månaderna gick och magen växte, man fick skåda den lilla bebisen i magen. Men ju närmre man kom desto mer längtade man. Jag var så inställd på mitt datum 6 december och jag tänkte då är jag mamma. Men 6 december kom och gick och ingen bebis, det vart frustrerande och irriterande eftersom alla började fråga om man känt något, ingen bebis än? Också vidare. Men min mage krympte och den 12 december ringde jag och sa att jag har nog förlorat ganska mycket av min mage. Jag fick komma in på en gång, de gjorde ultraljud och såg att "knodden" saknade 80% av fostervattnet. Så det var bara hem och hämta väskan ringa Annso som skulle vara med mig och tillbaka. Allt kom så snabbt det var svårt att smälta att helt plötsligt låg jag där uppkopplad på en maskin som mätte aktiviteten i magen. Jag vart gelad och det började kännas lite värkar, jag fick gå med EVA stödet fram och tillbaka i rummet och korridoren för att *knodden* skulle trycka på nedåt. Kommer ihåg att man kände sig så jävla snygg med nattlinnet och knästrumpor *eller inte*. Mina värkar vart tätare och jag öppnade mig allt mer till slut bad jag om epidural då det gjorde så in baskant ont. De hade nu gått 5 timmar sedan de satte igång mig. Jag lade mig ned igen uppkopplad mot maskinen som mätte aktiviteten på knodden. vlket visade att så fort jag fick en värk sjönk hjärtljuden, något var fel. In med värkstimulerande dropp. Mina värkar vart kraftigare och tätare. Nu är det bråttom. Krysta för nu måste bebisen ut. Efter 4 krystvärkar var han ute helt underbart vacker, lite blå och blodig kanske men vem brydde sig då. Han skrek, jag vart glad, men han hade navelsträngen runt halsen två varv där av hjärtljuden gick ned. 

Men känslan då Wilhelm kom ut, av att man för fem minuter sedan var ensam nu hade man ett ansvar över ett litet oskyldigt barn. Som jag nu inte kunde förstå hur jag klarat mig utan. Vilken förändring på bara några minuter. Man lämnade lägenheten ensammen och kom tillbak med ett barn. Nu var det jag och Wilhelm som skulle bo tillsammans i minst 18 år, herregud vilken resa tänkte ja.

Denna lilla pojke så oväntad men dock så välkomnande.

Det är svårt att beskriva med ord men ni som varit med om det vet vad jag pratar om.

Min förstfödde son var nu här och jag svävade på moln. Mitt liv hade bara börjat.

 

Sofia

24 januari 2013 14:40

Efter att ha läst ditt rörande inlägg om din sons ankomst vart jag ju bara tvungen att dela dina tankar. Visst är det magiskt, underbart och otroligt att se dessa små liv komma till världen. Det är så fachinerande. Min dotter fyller snart 7 år och tankarna kring hennes ankomst till världen kommer alltid upp extra mycket kring hennes födelsedag eller då jag ser vänner få plus på graviditetstesten, ser barnvagnar och nyfödda bebisar omkring mig... Ha en fin dag!

http://www.kadima.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vaknar man upp och inser att man inte bloggat på väldigt länge... Hösten är fortfarande kvar men julen har passerat i all hast.   Julen kom och gick och den största frågan var om alla barn fick en vit jul, kunde föräldrarna avstå alkholen vill sä...

Kom just på att det var år och dar sedan jag bloggade sist, vilket det måste bli en ändring på så att jag kan blicka bakåt och se vad som hänt i mitt liv.   Idag cyklade jag in med Jolie på dagis som jag gjort de senaste två veckorna. Det slog mi...

Strålande sol och 12 grader varmt. En promenad i skogen och plocka svamp =)         Synd bara att efter några dagar så tror man att någon varit in och rånat en på all svamp!   ...

I år igen så har vi besökt höstmarknaden, Den bjöd på att Jolie fick åka karusellen och rida häst dessutom till hennes stora glädje köpa en ballong. Det var väl de enda förutom lite thaimat till lunch.   Efteråt i bilen på vägen hem slår tanken m...