Nu vill jag återkomma till det tidigare inlägget då jag nu läser en kurs i genuspedagogik.

Först vill jag berätta att inte är någon genustant som står för HEN begreppet. Utan att det fanns en del kloka ord i det jag läser som inte handlar om Barbie och Batman Utan kanske Barbie och Batman med extra förmåner som Barbie med en motorsåg och Batman med en docka.

Att föda ett barn innebär så mycket..

Innan barnet föddes fick man frågor om man visste vad det var för kön. Vad jag trodde det var för kön? Om jag hade kolla?

Det var ingen som frågade om bebisen i magen mådde bra?

Jag födde en pojke, en son.

Det första man själv ringde och berättade eller messade och berättade var kön, längd och vikt. När folk frågade så frågade de vad det blev för något?

Men vad fan var det ingen som frågade om bebisen mådde bra? Varför skrev jag inte bara i ett mess till mina vänner att det blev en frisk bebis 51cm lång och 3395tung. Vi bägge mår bra, nu ska vi lära känna varandra.

Det ska jag banne mig göra nästa gång snacka paffa miner det kommer bli.

När man ser alla gå med barnvagnar, man läser bloggar kring graviditet och bebisar, man ser nyfödda och välkommen till världen annonserna i tidningen och jag kan inte låta bli att blicka tillbaka.....

Det är snart sex år sedan!

Jag fick veta att jag var gravid, vilken var en stor suprise för mig som åt ppiller och var väldigt noga med det. Visst hade man tankar på barn i huvudet men inte än lixom om några år. Men den dagen i april, så förändrades mitt liv drastiskt. Jag skulle bli mamma, som tur hade jag som jag trodde nio månader på mig att anpassa mig och smälta situationen. Men jag var lycklig, ett glädjerus inom mig som jag aldrig upplevt. 

Månaderna gick och magen växte, man fick skåda den lilla bebisen i magen. Men ju närmre man kom desto mer längtade man. Jag var så inställd på mitt datum 6 december och jag tänkte då är jag mamma. Men 6 december kom och gick och ingen bebis, det vart frustrerande och irriterande eftersom alla började fråga om man känt något, ingen bebis än? Också vidare. Men min mage krympte och den 12 december ringde jag och sa att jag har nog förlorat ganska mycket av min mage. Jag fick komma in på en gång, de gjorde ultraljud och såg att "knodden" saknade 80% av fostervattnet. Så det var bara hem och hämta väskan ringa Annso som skulle vara med mig och tillbaka. Allt kom så snabbt det var svårt att smälta att helt plötsligt låg jag där uppkopplad på en maskin som mätte aktiviteten i magen. Jag vart gelad och det började kännas lite värkar, jag fick gå med EVA stödet fram och tillbaka i rummet och korridoren för att *knodden* skulle trycka på nedåt. Kommer ihåg att man kände sig så jävla snygg med nattlinnet och knästrumpor *eller inte*. Mina värkar vart tätare och jag öppnade mig allt mer till slut bad jag om epidural då det gjorde så in baskant ont. De hade nu gått 5 timmar sedan de satte igång mig. Jag lade mig ned igen uppkopplad mot maskinen som mätte aktiviteten på knodden. vlket visade att så fort jag fick en värk sjönk hjärtljuden, något var fel. In med värkstimulerande dropp. Mina värkar vart kraftigare och tätare. Nu är det bråttom. Krysta för nu måste bebisen ut. Efter 4 krystvärkar var han ute helt underbart vacker, lite blå och blodig kanske men vem brydde sig då. Han skrek, jag vart glad, men han hade navelsträngen runt halsen två varv där av hjärtljuden gick ned. 

Men känslan då Wilhelm kom ut, av att man för fem minuter sedan var ensam nu hade man ett ansvar över ett litet oskyldigt barn. Som jag nu inte kunde förstå hur jag klarat mig utan. Vilken förändring på bara några minuter. Man lämnade lägenheten ensammen och kom tillbak med ett barn. Nu var det jag och Wilhelm som skulle bo tillsammans i minst 18 år, herregud vilken resa tänkte ja.

Denna lilla pojke så oväntad men dock så välkomnande.

Det är svårt att beskriva med ord men ni som varit med om det vet vad jag pratar om.

Min förstfödde son var nu här och jag svävade på moln. Mitt liv hade bara börjat.